Det är märkligt att så fort jag säger 'jag har börjat träna' så tros det direkt att det är för att jag vill gå ner i vikt varpå jag får svar om att det behöver jag verkligen inte göra. Jag är absolut inte ute efter att gå ner i vikt utan faktiskt, tro det eller ej, gå upp i vikt. Jag vet mycket väl att jag väger mindre än vad jag göra till mina 173 cm och faktum är att jag har fruktansvärt svårt att gå upp så jag är i dagsläget väldigt glad att jag väger 55 kg och verkar stanna där utan att rasa till 50 kg som förut var min stadiga vikt. Min målvikt är 65 kg, men vägen dit är lång trots att det endast handlar om 10 kg.

Nu har hjärtat komponerat ihop ett bra styrketräningsschema åt mig som jag tränar måndagar, onsdagar och fredagar för att komma igång. Framöver så kommer vi bygga ut det med motion så man får in alla bitarna. Fördelen med att träna hemma som jag gör är att jag slipper någon extra kostnad iform av gymkort och kan träna när jag har tid över utan att för delen behöver åka hemifrån, dock har jag lite planer framöver att köpa klippkort till vattengympan här i orten intill och ha även det en gång i veckan.

Det positiva som träningen hittills gett mig är mer ork vilket jag tror kan beror på endorfinerna som produceras vis hård fysisk träning. Ett naturligt lyckopiller helt enkelt!



Igår fyndade jag äntligen den växasäng som jag så länge suktats efter, en minnen växasäng, till Saga. Den fanns både på nära håll, ett bra pris som inkluderade både ribbotten och madrass. Vi har redan en till Jonathan så det är givet att hon också ska få en likadan, speciellt då det är tänkt att dom ska dela rum.

Tanken var att vi sakta skulle vänja henne med den vid dagsvilan, men vid läggdags nu ikväll var hon riktigt bestämd på att sova där inatt. Hur detta går återstår att se...

Jag kan dock känna att det faktiskt skulle vara riktigt skönt att få sova i min egna säng utan barn, men samtidigt så kommer jag troligtvis sakna hennes närhet också, dock tror jag att hon ändå kommer inskruttandes mitt i natten framöver.

Detta år började väldigt bra. Så pass bra att det var dags för hela familjen att insjukna en efter en i den mest envisa influensan som jag stött på på flera år.

40 graders feber, hosta, snuva och falsk krupp har cirkulerat. Den har inte varit nådig utan hållt i sig en vecka för alla parter. Minstingen fick sig ett besök på närakuten (att kalla Handens Närakut närakut för oss är en annan femma, men som alla Nynäshamnsbor vet så får vi ingen vård efter kl 17 vardagar och inte alls på helgerna) där hon fick en kruppmedicin utskrivet.

Lagom till att alla, äntligen, blev friska så var det dags för äldsta sonens något försenade 10 års kalas, dock kallas februari även för vabuari så det kom återbud en efter en, men han är trots allt nöjd vilket är huvudsaken.

Jag valde att prova ett nytt recept till tårtan och det blev succé. Tårtan den försvann i ett nafs!