Tiden var inne...

Efter mycket om och men beslutade jag och Victor för att låta finaste Flisan, som har funnits sen han barn, till Nagijala. Det var ett svårt beslut, men pga att hon kissade på utvalda ställen i lägenheten och skrek vid varje tillfälle samt kräktes så kändes det som att vi inte hade något val, då det verkar tyvärr vara hennes njurar som har tagit stryk. Hon blev trots allt 17-18 år... Hon fick trots allt leva ett år längre i och med att när det pratades om avlidning för hennes del förra året när hon flyttade från Victors pappa så tyckte jag det var fel då hon var en så pass pigg katt och med tiden började jag älska henne även om hon inte var som de katter jag tidigare har haft.

Det kommer kännas ikväll, redan nu, när jag sitter i soffan att hon saknas. Hon låg alltid bakom mitt huvud och lade ena tassen på min axel när jag mådde dåligt... Jag kommer sakna hennes dreglande och hennes små energibus hon hade för sig... Jag må ha Ozzy och Vega kvar, men ingen kommer någonsin kunna ersätta hennes plats.

Ante följde med till Haninge djurklinik och efteråt begravde vi henne. Han tog det hårt och sa att han nu förlorat två favoriter - först farfar och nu Flisan... Med i graven som blev i Grödby lade han ner en leksaksmus som han ville att hon skulle ha samt så fick hon med sig en av fleecefiltarna som hon brukade ligga på. Hans stora önskan är att hon börjar andas igen och jag känner blandade känslor, dels elak mot barnen som är ledsna, men samtidigt så måste man som djurägare inse när man måste göra något liknande för djurets bästa...