Nog kan jag lungt påstå att jag har trevliga grannar under mig. Inte grannfejden här inte. Det är en trebarnsfamilj nästan samma årgång som mina (02, 04 och 08). Idag när jag var påväg hem från förskolan så träffade jag på mannen medan jag bar Jonis. För tillfället har jag ingen barnvagn eller jo jag har en i bilen, men jag får inte ut den för centrallåset bråkar så man får inte upp bagageluckan och de två paraplyvagnarna som finns är för tillfället hemma hos x:et. Vilket fall som helst så tyckte han det såg väldigt jobbigt ut att bära, personligen tycker jag inte det då jag fått göra det omvartannat denna vecka till och från förskolan, så han låna ut en barnvagn som bara står.

Nyss ringde han på och frågade om jag hade några ciggaretter att låna ut. Jag sa självklart, men inte behöver han ge tillbaka. Nästa gång kanske jag står utan, som för några veckor sen och jag vart så knäpp av abstinensen att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vilket fall som helst så är det bra att man kan hjälpa varandra när det behövs.

Värsta är väl att jag är urusel på att be om hjälp när jag behöver det oavsett vad det gäller. Ensam är stark. Ibland - ibland inte.

4 kommentarer:

Stina sa...

Det är ju bra med hjälpsamma grannar. Det har nog inte alla.:-) Kramis

Mammathezz sa...

Skönt med sådana hjälpsamma grannar! :)

Sandy sa...

Riktigt skönt, men samtidigt försöker jag hålla ett avstånd. Jag vet att det cirkulerar ganska mycket skitsnack om andra i det här området.

Anonym sa...

Skönt med trevliga grannar!