97 kvm att förvandla & lite till

Nyss fick jag en chock. Jag fick se min äldsta lillebror för första gången på många herrans år. Så liten är väl han inte då han numera är 19 år och säkerligen några huvuden längre än mig. Sist jag såg honom var han med i ett program på SVT om barn som bor i familjehem. Sist jag träffade honom var för 11 år sedan. Det som gör ont är att Mathis är otroligt lik honom, så varje gång jag ser min ena son så ser jag även min lillebror. Jag kan inte låta bli att fråga. När får jag träffa min lillebror igen? När kommer jag få lära känna honom? När får jag känna vårat syskonband igen? När kommer jag få känna mig hel igen? När...

Jag avundas alla som har kontakt med sina syskon. Alla som har en nära kontakt med sina syskon. Alla som får träffa sina syskon. Alla som kan ringa sina syskon när dom saknar dom. Alla som kan skriva ett brev, mail eller sms till sina syskon när dom saknar dom. Alla som slapp utstå den splittringen jag och mina små syskon fick genomgå när jag var endast 10 år och dom var 8 år, 5 år, 3 år och 2 år.

Jag försöker att inte tänka. Jag försöker att inte känna efter. Jag har klarat utav det här i mer än halva mitt liv. Jag måste fortsätta kunna göra det. Han kommer när han är redo. Det har de andra gjort. Jag måste bara övertyga mig själv om att det är så med honom också, annars orkar jag inte. Jag går under annars. Saknaden äter upp mig.