Jag avundas alla som har kontakt med sina syskon. Alla som har en nära kontakt med sina syskon. Alla som får träffa sina syskon. Alla som kan ringa sina syskon när dom saknar dom. Alla som kan skriva ett brev, mail eller sms till sina syskon när dom saknar dom. Alla som slapp utstå den splittringen jag och mina små syskon fick genomgå när jag var endast 10 år och dom var 8 år, 5 år, 3 år och 2 år.
Jag försöker att inte tänka. Jag försöker att inte känna efter. Jag har klarat utav det här i mer än halva mitt liv. Jag måste fortsätta kunna göra det. Han kommer när han är redo. Det har de andra gjort. Jag måste bara övertyga mig själv om att det är så med honom också, annars orkar jag inte. Jag går under annars. Saknaden äter upp mig.

1 kommentarer:
<3
Skicka en kommentar