Det känns som någon sliter ut mitt hjärta och stampar på det!

Vart jag än tittar blir jag påmind av dom. Leksaker. Kläder. Smulor på diskbänken. Bilar på vardagsrumsgolvet. Barnvagnen. Grus vid ytterdörren. Det smärtar något enormt. Jag trodde aldrig man kunde känna en sådan här smärta. Det var samma sak för två veckor sen. Flera säger att man vänjer sig med tiden, men jag svårt att tro att man kan vänja sig vid en sådan här smärta. Jag går sönder inombords...

3 kommentarer:

elin sa...

Men gumman! Vad är det som har hänt???

Sandy sa...

Barnen har blivit hämtade.

Anonym sa...

Jag kramar om dig...